På trummor Marion Dalbert.
På bas Jason Stuart.
På piano David Bryant.
På tenorsax Marcus Sims.
Grym jazz upplevelse utöver det vanliga. En otroligt bra quintet som kompletterar varandra perfekt. Saxofonistens otroliga fingersättning fick mitt hjärta för snabba toner att börja klappa. När sedan Delfeayo inledde nästa låt med ett sjujäkla tempo, då var jag lyrisk.
Det var en otroligt jämn ensemble, med bra kännsla för varandra. Otroligt kul att se när de bara klev in vid sina solon och bara tog över scenen. Kan bara säga att jag njöt av varje sekund. Händer inte allt för ofta. Det var verkligen en koncert i min smak.
Delfeayos hade en otroligt mjuka känsla i sitt spel, samtidigt som han hade ett varierat spel och tempo.
Fattar inte hur det kunde vara så lite folk på en sådan spelning. Folk fattar inte vad de missar. Fast det var otroligt lätt att missa stället om man i te vet vars det ligger (ligger nära Times square).
Ska jag sammanfatta kvällens spelning med ett ord så är det känsla.
Det var en jävligt svängig spelning. Basisten satte igång sista låten (som var en hyllning till Bird) så att hela stället gungade.
Kul att se hur avslappnade de såg ut trots ett tempo som inte var för oss dödliga.
Nä kan bara beskriva kvällen som något utöver det vanliga.
Då vi inte fick fota bandet så får ni en bild från entrén.
- Posted using BlogPress from Patriks iPhone
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar