Foto: Emma Norén
Tittade i går på ponnyakuten på svtplay. Efter att ha sett och hört de olika diskussioner som har blossat upp rörande programmet. Detta är ett program riktade främst till barn och ungdomar som håller på med hästar, men även vuxna kan ha nytta av det. Programmet går ut på att hjälpa åtta ungdomar med sina ponnyer och de problem som hästarna har utvecklat. Tanken är väldigt bra tycker jag. För det första att visa hur man kan komma tillrätta med olika problem som kan ha uppstått av en eller annan orsak. För det andra visar det att man inte är ensam. För det tredje så framhäver den ett säkerhetstänk som allt för länge har fått stå åt sidan för snabba resultat.
Dock har ju programmet en del brister som alla andra program. Som t.ex. att Jan Brink som är en stor förebild hos många unga ryttare rider utan hjälm. Fy, fy, vad tänkte ni egentligen här? Jag hoppas att man i fortsatta program tänker efter lite mer. Barn gör som man gör inte som man säger. Jag är heller inte riktigt överens med att man ska sitta och "sparka på" som det så fint uttrycktes av en av dressyr instruktörerna. Hästen ska lära sig att lyssna och sen fortsätta tills man säger stopp. Tänk er själva att er chef kommer och frågar om ni kan göra något, sen när du har börjat utföra uppgiften så kommer han igen och frågar om du gör uppgiften och fortsätter att fråga var tredje sekund ända tills du gjort klart uppgiften. Skulle du vara less? Jag skulle då vara det. Och jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att låta hästen få utföra uppgiften utan att tjata på den. Jag är absolut ingen mästare snarare en novis, men jag försöker lära mig och jag försöker vara öppen för nya idéer så länge som jag ser att hästen i det långa loppet gynnas. Därför ser jag det positiva i att ett sådant här program finns. Det visar ju att hjälp finns inom räckhåll för den som vill. En stor eloge till de ungdomar som vågar ställa upp i programmet och vågar stå för att de vill bli bättre.
Att programmet också startar diskussioner tycker jag är bra. För hur ska vi annars se att vi kanske har fastnat i gamla hjulspår. Som t.ex. att det har blivit en sanning att man skall ramla av 100 ggr innan man är en god ryttare. Ursäkta men är det något som jag har ändrat uppfattning om så är det detta. En god ryttare ska inte behöva ramla av 100 ggr. Han/hon skall tränas att få en så bra sits och kunna handskas med hästen så att man inte ramlar av. Innan ni skriker i högan sky så ja man ramlar av. Ibland kan man inte göra något åt det, hur duktig man själv eller hästen än är. Hästar är djur inga maskiner. Tro mig jag ville verkligen att det skulle vara sant att man blev bättre för att man ramlade av för då skulle det ju föra något gott med sig och inte bara en massa skador som oftast blev följden för mig. Nu mera är jag stolt över den tid som gått sedan det var jag senast flög av (och då har jag även ridit in en häst :-) Jippi för mig och den underbara Jeppe). Men jag är fortfarande rädd för att åka av och för varje gång vi tar oss igenom en ny situation där det händer något och jag sitter kvar stärks mitt självförtroende. Jag kan ibland bli arg på att man som okunnig ryttare fått sitta upp på hästar som inte varit lämpliga för ens nivå. Det har bara skrämt upp mig och skadat min kropp. Att de som kan inte har velat eller vågat ta tag i problemen och gjort hästarna säkrare, gör mig arg. För de skapar ju bara "problemhästar" av fina underbara hästar, när okunniga skall försöka rida okunniga hästar. Hästar som med rätt hjälp skulle kunna vara föredömen för andra.
Och det för mig till att var har grundläggande hästhantering tagit vägen? Har vi så ont om tid att vi inte längre tar oss tid till att lära våra ryttare hur man gör för att slippa/hantera och lösa problem som uppstår av oss själva eller andra. Folk klagar när man tar upp ämnet, att kunskapen har inte alls sjunkit bland våra ryttare/instruktörer. Men min fråga är: har det blivit bättre? Sitter vi fortfarande inte fast i samma gamla hjulspår? Där många ridelever slutar för att man gått för fort fram. Där många får börja om när man inser att man saknar grunderna som gör att vi verkligen kan bli riktigt duktiga. När man börjar ta till alla möjliga sorters redskap (t.ex. inspänningstyglar) och tekniker för att fort gå framåt, men som fel använda oftast skadar våra hästar eller oss själva. Allt fler föräldrar som inte har lust eller tid att sätta sig in i vad deras barn håller på med blir ansvariga för hästars liv och barnens säkerhet. Där de kortsiktiga framstegen väger tyngre än allt annat, gärna galopp innan skritt.
Jag har själv slutat att räkna alla gånger jag fått kommentarer som ”men du kan ju rida varför är du med på kurser?” Ja varför ska min bli bättre på något när man kan vara okunnig och outbildad. En sak är säkert att man kan alltid lära sig mer. Jag vill bli bättre jag vill ifråga sätta mina tankar och de ”egna sanningar” jag har skapat. Jag vill göra livet så bra som möjligt för de hästar som jag stöter på. Jag vill att de ska leva och må bra. Och framför allt så har jag med de nya kunskaper som jag förvärvat insett en sak och det är hur lite jag vet. Av de stora mästarnas kunskap vet jag lika mycket som ett sand korn i en öken.
Inlägg
