Hur många vet om att jag har svår scenskräck? Inte många. Jag har så svår scenskräck att jag faktiskt tror att jag skall dö. Det tog lång tid innan folk började förstå hur rädd jag är. Det syns inte utanpå, men det känns desto mer inuti. Jag upptäckte dock en intressant sak när jag gjorde lumpen i LDK (livgardets dragon trumpetar kår som är en ridande musikkår) min scenskräck blir mindre av hästar. Jag kan plötsligt inte fokusera på mina problem och nerver utan måste hålla fokus på någon annan. Jag tror det är det som gör att det går så bra att rida lektioner inför publik, det är inte jag utan det är hästen som enligt mig står i fokus. Frågar du Lena eller någon i publiken så är det ryttaren och självklart är det så när jag inte rider själv eller tänker på lektionen efteråt då är ryttaren (dvs jag) i fokus, men då är man inte längre i en "skrämmande" situation och då går det att fokusera på sig själv. Därför filmar jag numera mina lektioner. För att kunna gå tillbaka och fokusera på vad jag faktiskt gjorde.
Att jag tycker det är jobbigt att vara i fokus gör ju också så att jag faktiskt har lite svårt för att ta till mig kritik och beröm. Så jag har en regel, kritik tar jag aldrig direkt efter en lektion/uppträdande. Jag vill ha en possitiv upplevelse när jag går från lektionen. Har man inget possitivt att säga så ska man vara tyst tills jag hunnit smälta allt. Sen kan jag börja prata om vad jag kunnat göra bättre. Det leder mig vidare till beröm. Jag har inte lätt för att förstå att jag faktiskt har förtjänat berömmet, det är ju faktiskt hästen som jobbar. Jag har blivit bättre och faktiskt denna kurs kunde jag ta till mig allas beröm och alla de underbara kommentarerna jag fick. De kommer värma gott när vintern kommer.
Har det varit en lätt väg? Nej! Kommer det gå lätt i fortsättningen? Nej!Det finns ett uttryck som jag gillar och det är "det som inte dödar härdar en" och hur rätt är inte det. Efter vägen så har jag tvivlat, varit possitiv, varit påväg att sluta, tyckt att nu låstnar det, suttit fast,tagit ett steg frammåt, gått bakåt. Men jag tror att det har gjort att jag denna gång verkligen kan njuta av berömmet. För jag har slitit för att komma hit. Det är inte bara tomma ord när någon säger: Vad ni jobbat och gått frammåt. Man kan säga att det är i tvivlet jag nu finnner styrka. Jag har tvivlat för jag vill ju det bästa för Jeppe, utan tvivel fastnar man i gamla hjulspår och man utvecklas inte. När vi gått bakåt kan man ju inget annat göra än att börja tvivla, men samtidigt har jag försökt be om hjälp och det är det som är så viktigt. Att våga be om hjälp, att på kurserna/i vardagen hitta motivation, stöd och råd. Har jag fått den ultimata lösningen? Är jag fri från problem? Nej! Jag kommer hela tiden komma tillbaka till att fastna och stå och stampa kanske inte på samma ställe men det kommer hända så är det med utveckling när man inte är en naturbegåvning. Nu känns det som om jag vet att jag i alla fall är på rätt väg. Klassisk ridning och "six keys to harmony" funkar för både mig och Jeppe. Någon har sagt att klassisk ridning "det är enkelt men inte lätt" och det stämmer. Men i helgen har jag sett hur långt folk kan komma utan våld, tvång och utan att ha flera kg i varje hand och jag är beslutsam att fortsätta med detta.
Hur ska man kunna njuta av något om man aldrig haft några motgångar? Jag har haft motgångar och nu njuter jag av mina framgångar.
Inlägg
